UTVECKLINGEN TILL VÄRLDSARTIST

Bruno Mathsson föddes till snickare. Fadern, Karl Mathsson, var snickarmästare i fjärde generationen och det var därför naturligt att Bruno skulle följa i faderns fotspår. Han fick lära sig yrket från grunden och förskaffade sig på detta sätt en gedigen träteknisk kunskap och en välutvecklad känsla för träets egenskaper. För den unge Bruno var emellertid detta inte tillräckligt. Han fascinerades tidigt av möjligheterna som fanns i att utveckla möblernas form och funktion i symbios med hög träteknisk kvalitet. Funktionalismens idéer fångade hans själ. Han fördjupade sig under flera år på 1920-och 1930-talen i självstudier. Han lånade hyllmeter av formlitteratur av intendenten vid Röhsska Konstslöjdsmuseet i Göteborg, Gustaf Munthe, och växte så småningom själv ut till en av de mest framstående uttolkarna av funktionalismens idélära.

År 1931 genomförde Bruno Mathsson sitt första praktiska funktionalistiska experiment, stolen "Gräshoppan", som inspirerades av ett stipendium från Värnamo Hantverks-och Industriförening, och ett studiebesök på platsen för funktionalismens genombrott i Sverige, Stockholmsutställningen år 1930. På Värnamo lasarett, som köpte stolen till sitt väntrum, tyckte man att stolen såg förskräcklig ut och ställde undan den på vinden.

Ett exemplar finns bevarat på Bruno Mathsson-utställningen i Värnamo. Bruno Mathsson hade emellertid fått blodad tand och fortsatte entusiastiskt att experimentera med den s k böjlimningstekniken. Han skapade arbets-och vilstolar med denna teknik och höll, 29 år gammal, sin första separatutställning år 1936 just hos Gustaf Munthe på Röhsska Konstslöjdsmuseet i Göteborg. Vandringen på framgångens väg hade därmed inletts.

GENOMBROTTET

Bruno Mathsson fick sitt internationella genombrott som möbelformgivare vid världsutställningen i Paris år 1937. Hans möbler väckte entusiasm och beundran och kom härefter att efterfrågas över hela världen. Han blev representerad på Museum of Modern Art, då detta invigdes 1939, samt på expon samma år i San Fransisco.

När dåtidens store kulturbärare i Svenska Slöjdföreningen, Gotthard Johansson, hade besökt Museum of Modern Art och upplevt Bruno Mathssons utställning där skrev han lyriskt i Svenska Dagbladet den 11 maj 1941. "För första gången i mitt liv kände jag en hemlig stolthet över att vara född endast två mil från Värnamo". Det var ett erkännande som kom att betyda mycket för Bruno Mathssons självkänsla och utveckling som formgivare.

INTERNATIONALISTEN

Sverige betydde naturligtvis mycket för Bruno Mathsson. Han valde t ex att bo kvar och driva sin verksamhet i sin födelsestad Värnamo. Där hade han sina rötter. Där kunde han i lugn och ro utveckla sin formgivarkonst. I realiteten var emellertid Bruno Mathsson en stor internationalist. Han knöt redan tidigt kontakter i formgivarkretsar runt om i världen. Under 1940-talet gjorde han tillsammans med hustrun Karin en längre U.S.A.-resa, som bland annat resulterade i formgivningen av de berömda Mathssonska glashusen. Under vinterhalvåret bodde han i Portugal i ett av sina egna glashus.

Han älskade Danmark i allmänhet och Köpenhamn i synnerhet. Ett av de för eftervärlden synliga bevisen på de danska kontakterna är det tillsammans med Piet Hein utvecklade superellipsbordet.

För en världsartist som Bruno Mathsson var det såväl för formspråket som för marknadsföringen därav väsentligt att spela på utvalda och välstämda instrument. En välkomponerad utställning var ett av dessa.

Bruno Mathsson deltog i utställningar överallt i världen från Form Design Center i Malmö till Museum of Modern Art i New York. I 45 år visades Bruno Mathssons möbler på en permanent utställning på Bella Center i Köpenhamn. Efter hans död har ett flertal minnesutställningar hållits, bl a år 1991 på Hörle Herrgård utanför Värnamo samt år 1993 såväl på Nationalmuseum i Stockholm som på möbelmässan i Milano. Under åren 2007-2008 visades en jubileumsutställning i Stockholm, Paris och New York vilken besöktes av mer än 200 000 besökare.

FORMGIVNINGEN

Bruno Mathsson var en särpräglad konstnär, egensinnig, småländskt envis och klurig och med en särskild känsla för den enkla, sparsmakade formens skönhet och elegans. I allt vad han företog sig lyckades han förena formskönhet med genomtänkt funktion på ett sällan överträffat sätt. Detta kommer till uttryck på ett fantastiskt sätt i hans vackra, funktionella möbler. Men även hans glashus präglas av just det enkla, vackra och funktionella. Ljuset och lättheten i förening med ett sinnrikt uttänkt värmesystem och välisolerade treglasfönster utgör just glashusens egenart. Bruno Mathsson var med detta en föregångsman.

Det är emellertid möblerna som givit Bruno Mathsson rykte som en av de främsta formgivarna i världen någonsin. I det skiktlimmade fanerets böjbarhet fann han en sittlinje, som är oöverträffad i sparsmakad elegans och ergonomisk funktion. De möbler han skapade har nästan utan undantag blivit klassiker. Han gav dem kvinnonamn, Eva, Mina, Miranda och Pernilla. Det gav dem en särskild identitet. De fick stålrörsefterföljare under 1960-talet som Jetson och det egenartade bordet Kuggen som ger stöd för armarna.

Det unika med Bruno Mathssons möbler är att de - fastän till stor del formgivna redan på 1930-och 1940-talen och klassiker - framstår som evigt unga. De älskas och köpes som moderna, fräscha och funktionella möbler av unga människor, utan ett naturligt historiskt och kulturellt perspektiv. Samtidigt som möblerna ställs ut på museum säljes de som aldrig förr i hela världen.

Bruno Mathsson framstod själv som evigt ung. Kroppen blev allt skröpligare men tanken förblev skaparentusiastiskt ung och djärv. Han levde med och för sin konst och tycktes aldrig förtröttas i ivern att skapa nya möbler för en ny tid. Själv i 80-årsåldern följde han datorutvecklingen och skapade egna terminalarbetsplatser, som har förutsättningar att också de bli klassiker.

MÄSTAREN

Bruno Mathsson belönades med utmärkelser överallt i världen och här hemma som den store formmästare han var. Han var naturligtvis smickrad över denna uppmärksamhet. Men det var en tilldragelse han uppskattade mer än något annat. Då han på 1970-talet återvände med en utställning till Museum of Modern Art i New York skrev den stora ansedda tidningen New York Times i en rubrik över hela första sidan "Bruno is back". Han hade blivit Bruno med hela det amerikanska folket. Större heder kan knappast någon vederfaras.´

Bruno Mathsson tycks vara evigt ung. Han röner alltjämt - ett drygt halvsekel efter sitt genombrott - ett nationellt och internationellt intresse som nästan är osannolikt. Stora museer och utställningar världen över står i kö för att få visa mästaren och hans klassiska verk. Bruno Mathsson förtjänar denna uppskattning. Kulturarvet efter honom är inte bara en svensk angelägenhet. Det angår oss alla.

Håkan Sjöman
Styrelseordförande
Mathsson-koncernen
Mathsson-fonden